Setfiretotherain

Mitt i veckan onsdag. Snabb måndag, tisdag. Ångestfylld överbelastad hjärna. Går och lägger mig efter tre med ett betongblock i magen, natten till måndag. Jag försover mig med vilje så att jag ska slippa min ända timmes lektion och kunna stanna hemma i sängen, det är tisdag. Gråter en tredjedel av dagen, duschar och tvingar på mig kläder innan jag springer till bussen och sätter mig på Eh i stan med Pauline. Ångest, kvävningar, hjärtklappingar. Andas och försöker fylla den där jävla tomheten som ständigt finns där och som är anledningen till den här bloggen. Skrattar och dricker en klunk the ur en to go mugg, ser i klarblåa ägon och tittar frågande en stund. Så, Vad händer nu? Äter två vitamin tabletter till middag klockan två på natten och somnar med ännu större ångest. Mitt i veckan onsdag och jag ser bara tomt när jag sminkar mig framför spegelen i sängen. Letar upp förra fredagens svarta tröja att gömma mig i, noll kreativitet. Går som en robot igenom huset med tunga steg och sveper en kopp kaffe. Drar på mig kavajen, slänger väskan över armen och är redo att springa till bussen med fyra minuter på mig. Såklart inser jag att jag tappat bort mitt busskort, tre timmar senare och jag ligger med samma tomma blick i sängen. Ansvarsfull vid arton? My ass. Jag är som ett litet barn ibland, så sjukt jävla slarvig. Mitt rum är upp och ned jag jag funderar på hur jag ska kunna ta mig ur denna skit veckan. Lugnar mig med att det snart är fredag. Jag har gått och blivit så patetisk. Mitt rum är kaotiskt, lika så min garderob, och vi ska inte börja med mig. En sak i taget eller ingenting alls. Kom precis  ihåg när jag var i Stockholm några veckor sedan , då såg jag ett stjärnfall ifrån en strandbrygga mitt i natten med världens finaste himmel ovanför mig, jag var så tillfreds att jag inte ens önskade något. Jag borde inte vara såhär jävla bitter men ändå sitter hjärtat i halsgropen tjugofyra timmar om dagen sju dagar i veckan sedan i torsdags. Något fattas. Så jävla duktig och smart när det passar men bakom allt det där är jag ute på halare is än på länge. Jag behöver ett jobb och en lya i stan, ensamtid i en dubbelsäng utan dator eller mobil. Jag har inte målat på en evighet och jag har inte öppnat en bok på hela året när jag kunde läste tre i veckan några år sedan. Jag måste skärpa mig, och jag vet om det. Men det gör jag nästa måndag som jag sa förra måndagen, jag lovar. Snart fredag. Allt lungt, le och se glad ut. Vi är ju bara arton en gång, kan man säga så och sopa allt ansvar under mattan för att ursäkta att fötterna inte står på jorden längre? Jag hoppas det.