Ps
Utan dina andetag, Kent. Håller masken de fem första sekunderna innan jag slänger mig på golvet med armarna runt magen och gråter hysteriskt med hjärtat i halsen. Jag hade nästan glömt dig Kent. Hur du alltid lyckades få magen att knyta sig till nätter av tonårsångest när femtonåriga Josephine inte ville något annat än att vara någon annan. En brännande känsla som förstör allt i sin väg. Jag får inte luft. Hur kunde det bli såhär?
Kommentarer
Trackback
